Stefan Jonsson: En flykting gick över torget

Stefan Jonsson, professor i etnicitet, Linköpings universitet

Kära åhörare –

För 77 år sedan gick en flykting här över torget. Han klev upp för trapporna för att besöka biblioteket. Han hette Bertolt Brecht, tysk poet och dramatiker, efterlyst av sitt hemlands nazistiska diktatur. Han kände sig inte säker i Stockholm. Han flydde vidare till Finland 1940, sedan till Moskva, sedan med järnväg till Vladivostok och vidare över Stilla havet till Los Angeles, där han i några år var brödskrivare i Hollywood. Så här skrev han från Finland 1940.

På flykt från mina landsmän

Har jag nu nått till Finland. Vänner

Som ända fram till igår var okända för mig ställde ett par sängar

I nystädade rum. I högtalaren

Hör jag hur avskummet kungör sina segrar. Nyfiket

betraktar jag en karta över kontinenten. Långt upp i

Lappland

Tätt intill Norra Ishavet

Ser jag fortfarande en liten dörr.

Brecht var jagad. Förföljarna var i hälarna. Vart han än kom fanns det ändå en utväg, lite dörr, om än den vette ut mot Norra Ishavet. Och det fanns en säng.

Åhörare: Var finns idag dörrarna för dem som behöver en fristad i Europa? De senaste två åren har den ena efter andra dörren stängts. Vart ska de skyddsbehövande då ta vägen? Vi vet svaret: de förföljs, sätts i läger eller tvingas leva som om de inte fanns.

Snart avgörs ödena för tusentals unga flyktingar som kommit till Sverige utan föräldrar och anhöriga. Snart avgörs också huruvida EU ska lyckas skapa en gemensam asyllagstiftning. Vår regering säger att en sådan lag behövs för att se till att alla europeiska länder tar gemensamt ansvar och inte Sverige och Tyskland behöva ta emot alla flyende som behöver skydd.

Men det system man just nu syr ihop innebär i praktiken att alla europeiska länder slipper ifrån sitt ansvar. För målet är att inte ta emot några asylsökande alls i Europa. De asylsökande ska skickas tillbaka, alternativt stanna i något av de läger som byggs utmed Europas gränser.

Låt oss alltså fråga: Hur försvarar Sverige och Europa idag de mänskliga rättigheterna? Genom att kränka de mänskliga rättigheterna.

Hur försvarar Sverige och Europa idag asylrätten? Alltfler får sitta bakom taggtrådsstängsel och i baracker. Alltfler utsätts för en vidrig människosortering: Syrierna hit, afghanerna dit, irakierna till höger, somalierna till vänster, européerna upp, övriga ner.

Jag står här som en av många som forskar om migration och etniska relationer. Som forskare är det smärtsamt att konstatera att debatten om asyl och migration nästan alltid saknar det historiska och etiska djupet.

Till exempel detta: att migrationen inte är undantag utan regel. När folk inte kan leva drägligt på ett ställe flyr de till ett annat, i regel som sista utväg när andra möjligheter är uttömda. 

Eller detta: Ju djupare ekonomiska klyftor mellan länder, desto mer migrationskontroll. Och ju mindre ekonomiska klyftor mellan länder, desto mer fri rörlighet. 

Eller detta: att en av orsakerna till att flyktingar och migranter idag kommer till Västvärlden och Europa är att Västvärlden och Europa igår slog sönder deras samhällen. 

Eller detta: att asylen är en av den mänskliga historiens ålderdomligaste inrättningar, äldre än Sverige, äldre än statsväsendet, äldre än kristendomen. Snart sagt varje samhälle haft en plats dit de som flydde kunde bege sig och där ingen hade rätt att bära hand på dem. Därifrån kunde de framföra sin begäran om uppehållstillstånd i den intilliggande staden, som blev deras fristad. Det fanns alltid en dörr.

På högsta nivå föreslås idag ett avskaffande av asylrätten i Europa. Detta är tänkvärt och skrämmande. Samtidigt som de sista vittnena från Förintelsen dör, brister den enighet som funnits i alla Europas politiska läger om att försvara asylrätten. (Samtidigt som polis och domstol gärna värnar nazisternas rätt ....)

Men asylrätten är inte något vi kan välja bort, med mindre än att vi också är beredda att välja vilka människor som vi ska behandla som människor och vilka vi med en snabb gest sänder i döden.

I skrivande stund pågår detta slags människosortering i Europa och längs Europas gränser. Jag ser det som ett tecken på att vi snart kan ha demokratins epok bakom oss. När vi försvarar flyktingens rätt till asyl, försvarar vi också demokratin i vårt eget och hela mänsklighetens samhälle. Vill vi försvara demokratin i vårt eget samhälle, måste vi också försvara flyktingens rätt till asyl.

Läs också Sverige och flyktingarna