Cinnika Steensland: Vi kan inte sluta kämpa!

Cinnika Steensland, fritidsledare, #Vi står inte ut

Jag heter Cinnika och jag är en del av nätverket ”Vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpa”.

”Vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpa” är ett yrkes- och volontärnätverk som byggts upp under lite mer än ett års tid. Vi består bland annat av lärare, socionomer, volontärer, gode män och familjehem och idag är vi cirka 10 000 medlemmar.

Men det är inte bara vi som står ut, på vår officiella Facebooksida har vi dessutom cirka 70 000 följare. Om ni vill se vilket jobb vi utför så är det bara att gå in på Facebook och söka på ”vi står inte ut men vi slutar aldrig att kämpa” och trycka på gilla.

”Vi står inte ut” är en partiopolitisk rörelse med en fråga på agendan. Att förändra situationen för ALLA ensamkommande som befunnit sig i Sverige under en längre tid!

Vi är medmänniskor som har öppnat våra hjärtan, våra själar, våra hem, våra liv, för dessa individer som Sverige har, ibland under så lång tid som flera år, investerat tid, pengar och resurser i, och nu när dessa individer börjar bli redo att betala tillbaka till samhället så möts många istället av avslag och utvisning.

Hur många har inte hört siffran ”83 % får stanna”? Och visst, den siffran stämmer kanske, men inte för dem som alltså hunnit fylla 18 år under dessa groteskt långa handläggningstider, men som kanske var minderåriga när de kom.

Den där siffran gäller heller inte för de som tvingas genomgå en orättssäker och godtycklig åldersbedömning och som på grund av det skrivits upp i ålder (den där åldersbedömningen som för övrigt samtliga rättsläkare vid den rättsmedicinska enheten i Uppsala tar avstånd ifrån och vägrar att utföra).

För dessa individer, som av olika anledningar inte längre är eller bedöms vara minderåriga är siffran nämligen en helt annan. Visste ni att av de som hinner fylla 18 år under dessa groteskt långa handläggningstider så får bara 5 % stanna, och bland dem som skrivs upp i ålder är siffran bara 2%. 

Det betyder alltså att bland de individer som av olika anledningar inte längre är eller bedöms vara minderåriga så får 95-98% avslag!

Jag själv kom i kontakt med ensamkommande ungdomar första gången genom mitt jobb som fritidsledare. Det var under sommaren 2016 och redan då upplevde många att de hade fått vänta länge på svar från Migrationsverket. Och även om det då fanns ett mått av tvivel och trötthet i deras ögon så gnistrade hoppet fortfarande starkare.

När jag fick den äran att få jobba med dessa fantastiska individer förändrades hela min världsbild och hela mitt liv. Allt som jag tagit för givet i livet var fortfarande bara en dröm för dessa unga själar, men som de drömde. De drömde storslagna drömmar om att bli tandläkare, ingenjörer, svetsare, bilmekaniker, arkitekter och undersköterskor. Men de närde också den mest storslagna drömmen av de alla, nämligen att bara få leva ett liv i fred, utan hot och förföljelse.

Den sommaren var fylld av skratt och gråt, av dans, musik, kortspel. Vi gjorde allt vi kunde för att inte titta mot den mörka horisonten som var framtiden, den mörka horisonten som för vissa individer redan hade nalkats.

Idag 25 november 2017 är det inte lika mycket som gnistrar i deras ögon längre. Så många var trötta och utmattade redan då, för ett och ett halvt år sedan. Jag vet inte ens om det finns ord för att beskriva hur det känns just nu. För somliga har känslan varit så pass omöjlig att hantera att de till sist valt att avsluta sina liv. 

Det är nämligen så, att överleva ett liv i krig, under hot och våld, det är en sak. 

Att överleva en färd i en gummibåt över medelhavet, det är en sak.
Att överleva en vandring, ensam, genom hela Europa, det är en sak.
Men att överleva den byråkrati vi har skapat i Sverige, det är en helt annan sak.

Men vet ni, och nu vill jag vända mig till alla nyanlända och ensamkommande här på Medborgarplatsen. Trots att jag kanske inte längre ser samma gnista i era ögon så möts jag fortfarande av så mycket kärlek och tacksamhet varje gång jag möter er. Vid varje demonstration, vid varje manifestation, vid sittstrejk, vid vare samtal med er, så tackar ni alltid. Varenda gång får jag sådana innerliga tack, och varenda gång försöker jag förklara att ni inte behöver tacka. Att om det är någon som ska tacka så är det jag.

Tack för att jag har fått den stora äran att lära känna er!
Tack för allt ni lärt mig om livet!
Tack för att ni har gjort mig till den jag är idag!

Älskade medmänniskor där ute, hur trötta vi än är, hur mycket det än känns som att vi inte står ut, så kan vi inte sluta kämpa. För om vi slutar kämpa, vilka kommer kämpa istället för oss då?